Ledare. Andreas Gustavsson.

2017-12-15 03:00

Klassresan som kommer att riva sönder oss igen

Den gör ont, intervjun med skådespelaren Andreas T Olsson. Han berättar för Dagens Nyheter om sin resa, från Uddevalla till Dramaten. Idag är han en profil i det kulturella Stockholm. Han kan knappt ta en promenad utan att stöta ihop med ”tre skådespelare, två regissörer, några bildkonstnärer, ett par tv-producenter och en chefredaktör”.

Han har precis släppt sin första roman, har flera uppsättningar på gång. Han råkade bli vän med Magdalena Ribbing, älskar de klassiska restaurangerna, ”nu kan han äta kalv och dricka Côtes du Rhône med skådespelareliten”.

Jag förstår hans förtjusning inför det skimrande livet, en tillvaro som distanserat honom från den han lämnat. Det verkar trevligt att beställa en Tonno in crosta di pistacchio på en Östermalm-trattoria. Middagar med böljande konversation, nätverket som slår ut i ständigt nya förgreningar.

Men han växte upp i Uddevalla. Nu undviker han att resa dit. Han har inte längre kontakt med sin familj.

”Jag var tidigt ensam med mina intressen. Det finns ingen missunnsamhet, de är stolta och glada men vi har inte haft så mycket att prata om. Jag har väldigt svårt för det sociala spelet när man ska umgås för umgängets skull. Det är som att trycka på en knapp, det är samma anekdoter som 1985.”

Andreas T Olsson fortsätter:

”Man behöver inte prata om Proust, men jag blir lite blockerad.”

Jag undrar just hur många som känner igen sig. Många, tror jag. Blockeringen. Den mentala brytningen. Att en gång ha lämnat för att sedan upptäcka hur komplicerat det är att komma tillbaka. Ångest som släpar tung och dubbelbottnad efter klassresan.

Vi pratar nästan aldrig om det, inte ens när julen närmar sig som smärtpunkt för återvändare – och givetvis för dem som ska hantera återvändares uppdaterade syn på sig själva och sin bakgrund.

Sverige är inget Downton Abbey! Ulf Kristersson (M) slog i sitt installationstal fast att du inte lever i England under tidigt 1900-tal. Hans poäng är att du inte ska hållas tillbaka av en arkaisk ordning där alla skomakare måste förbli vid sina läster, fängslade av ”kön, klass eller klan”. Sådant får inte sätta gränser. Uteslutande: ”Vad du vill och vad du gör”, sa partiledaren.

Det är en utpräglat moderat inställning. Alla är vi individer, ingen är beroende av kollektivet. Men nu är Ulf Kristersson långt ifrån ensam om att gilla klassresan som saftig morot att hänga framför medborgaren.

Alla politiker blir till sig av klassresan. I någon mening. Sedan kan de välja att kalla det social rörlighet. Eller tycka att målet ska vara att hela skikt leviterar, inte bara de där personerna som – pulserande av egenhändigt upparbetad inre glöd – kommer in på scenskolan efter flera misslyckade försök och därmed bort från ett teaterfattigt Uddevalla.

Oavsett, jag känner ingen som gjort klassresan utan att lämna någon bakom sig. Föräldrar. Vänner. De finns kvar, men formuleras om, relationerna till dem förvrids av perspektivet att det gamla är sämre än det nya.

Kanske ekonomiskt.

Kanske räknat i kulturellt kapital.

Kanske för att du är först att läsa på universitet.

Kanske för att du komponerat en lagom utmanande tavelvägg istället för att omge dig av Ikea-tryck och ärvda broderier.

Du kommer hem. Men det känns som att gå vilse. För du kan inte samsas med dina olika jag. Misslyckat förflutet, framgångsrikt nu. Förvirringen som uppstår när du inser att det senare inte skulle ha varit utan det tidigare.

Du, klassresenären, är ett slags damm som virvlar runt, skriver Kristian Lundberg i sin bok ”En hemstad”. Du tror att du färdats långt men i själva verket blev väsentliga delar av dig kvar, som halvt uppryckta rötter:

”Du är alltid ensam. Nya föremål, främmande människor men du, du är den du alltid har varit.”

I somras intervjuade jag Evin Ahmad, aktuell med sin debutroman ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar”, om hur en ung kvinna från förorten kolliderar mot scenskolan där andra tar privilegier för givna. Det speglar hennes eget liv.

”Klassresan är nästan alltid något väldigt stereotypt”, sa hon.

Evin Ahmad vill inte agera statist i den förväntade berättelsen om framgång mot alla odds, om människan som bevisar att meritokrati fungerar.

”Den är gullig, den ger oss hopp. Men är folk redo att höra om den riktiga verkligheten, när den inte är paketerad som en fin saga? Sanningen är att alla inte kan lyckas.”

Hon talade också om sin egen känsla av skuld:

”Jag vet vad jag lämnar folk i. Jag vet att jag nu får tillträde till priviligierade rum.”

Klassresan är splittring, mellanmänsklig katastrof, den sliter itu, sprider skuld omkring sig, upplevelsen av att vara förmer eller av att vara otillräcklig.

Klassresan är en bedragare.

Roland Paulsen skriver i ”Arbetssamhället” som kom ut 2010:

”Social jämlikhet är ett begrepp som inte ens kvalar in som floskel i dagens realpolitik; vad man nu eftersträvar är social rörlighet, den amerikanska fiktionen om att vem som helst oavsett bakgrund ska kunna ta sig till vilken position som helst i samhället.”

Klassresan är vad ojämlikhet lovar just dig för att du inte ska kräva jämlikhet för alla.

Det är därför den bränner i oss.

Och nu följer den med oss hem för att fira jul.

DIGITAL PRENUMERATION

FÖRSTA MÅNADEN GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första månaden. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter